Operationen och natten
Klockan är 9.22 och Lucas har precis somnat om igen. Natten har varit dels skön att få sova och så blev jag hämtad vid kl ett och vid fyra och jag siov båda gångerna med honom. Vid sju då fick det ändå vara Henkes tur att gå och han väckte mig vid nio, då ville han ut och springa.
Operationen igår gick som sagt var bra. Vid ett så rullade han in på operation och vi åkte och shoppade. De hade förberett oss på tre och en halv timmes lång operation men vid tre ringde de och sa att han var i stort sett klar. Vi hade precis kommit tillbaka till avdelningen då. Vi började gå ner till BUVA för att möta vår son.
När vi kommer till BUVA så sitter vi inte länge innan Johan, barnkirurgen, kommer ut alldeles svettig i operationskläder och vill prata med oss. Att han ville prata med oss det visste vi redan. Men i väntrummet var det en massa snickare så han ville att vi gick in mer privat. Både jag och Henke fick en klump i magen. Innan Henke satt ner foten i rummet så sa Johan att operationen gått bra.
Det visade sig när han hade öppnat upp Lucas, ingen titthålsoperation med andra ord, att magsäcken runt om gastrostomin var infekterad och väldigt tunn. Mojig som Johan själv sa. Så de hade valt att skära bort det infekterade och helt enkelt sy ihop magsäcken och hålet in i magen. Det skulle inte gå att sätta in en ny gastrostomi. Stygnen han använde ska sitta i fem-sex månader innan de löses upp av kroppen, allt för att det inte ska släppa igen. Han nämnde också att det var tur att man väntat, och gett neprogen som höjde de vita blodkropparna, så att operationen kunde göras istället för att ha gjort den när han inte hade några vita blodkroppar alls. Och att Lucas , och vi, haft otrolig tur att det bara var luft som pyst för hade det varit mat eller magsaft, ja då hade han faktiskt kunnat dött.
Det sista var så otroligt svårt att höra även om man själv tänkt tanken. Jag kan nu erkänna att jag hade en känsla häromdagen att vi inte skulle få se Lucas växa upp. Att han skulle försvinna från oss. När jag fick gråta ut så kändes det bättre och när jag i söndags såg på honom och såg en variant av hans kusin Viktor då spritte jag till i kroppen och den känslan försvann helt. Lucas ska besegra cancern.
Och igår, på morgonen, när Johan kom för att prata med oss ang operationen då fick vi båda en klump i magen, Han började prata om att man skulle vänta i två-tre veckor på att luften sakta ska försvinna (!! klumpen i magen är stor som Kebnekaise) men hur skulle då hans behandling av leukemi fortgå som bäst och därför var ju operationen det bästa alternativet. Speciellt då han skjutit upp i vita blodkroppar så att han skulle klara den bättre än innan.
Nu ser dagarna ut som följer. Lucas är fastande tills på onsdag då han ska få börja med lite sockervatten för att se hur magen mår, sedan lite bröstmjölk två timmar senare, efter ytterligare två timmar lite mer bröstmjölk och går det bra så ska jag äntligen få amma honom!! Och på torsdag ska han sövas igen. Då pga fortsättning i hans behandling som varit pausad sedan i onsdags. Känns otroligt skönt att denna oro snart är slut och att behandlingen ska fortgå. Och som det känns nu så kommer dopet att bli av som planerat, peppar,peppar, ta i trä, om Lucas bara håller sig frisk!