Lucas kan om mamma vill.
Igår när vi kom hem från Uppsala så kände jag mig redo. Redo för att återigen vara själv en längre stund med Lucas. Henke ville ner till hamnen redan i måndags, eller var det tisdags, men då sa jag ifrån. Jag var inte redo att vara själv med vår "nya" bebis. Han har verkligen blivit annorlunda, men vi vet ju att det beror på kortisonet. Som han om två veckor tydligen ska inte ska få i lika stor dos utan den ska trappas ned.
Men nu var jag som sagt var redo, dock på ett villkor, att jag får åka hemifrån nästa vecka och det var okej. Vi bjöd över farbror Robin på middag, som hjälpt oss med en hel del, och det bjöds på toast skagen som förrätt och oxfilé med klyftpotatis. När Henke bara hjälpt mig mig Lucas kvällsmedicin så gick de ner på stan. Lucas har varit jättesnäll och har t o m ätit mer från mig än från flaska. Jag kanske börjar "koppla" av mer inombords så att allt kommer igång igen? Man kan alltid hoppas. Så nu tänkte jag att jag ska göra min fina son sällskap i sovrummet. Han sover inatt i sin egna säng igen, vi måste få sova ordentligt igen i vår egna säng.
Och imorgon ska jag berätta vad Lucas fått för fint, det går egentligen inte att beskriva med ord. Man blir rörd faktiskt. Och tacksam.