fortsättning av början..
Torsdagen den 13/6 så sov han till kvart i tio, efter att ha varit vaken tidigare på morgonen såklart. Kl tio hade jag bestämt att vi skulle gå de nästan 3 km som det är upp till BVC. Så jag matade honom i lite smått panik och så klart så passar han på att bajsa, till mammas stora, inte, glädje. När jag bytt blöja och kommit iväg så har klockan hunnit bli kvart över tio och det tar normalt ca en halvtimme för mig att gå upp. Så även denna gång.
Vi hade tid kvart i elva men jag hade också fått veta att det kunde dra ut på tiden då Holger var fullbokad. Sådan tur hade jag inte nu. Det var vår tur på en gång och där satt jag varm och svettig medan han kollade in knölen, som nu var rosa och mätte 35x35 mm. Holgers utlåtande var att det kanske var en lokal infektion. Så han ville att vi skulle ner till vårdcentralen direkt för att ta blodprover och att vi skulle åka till Eskilstuna på måndagen den 17/6 för ultraljud av knölen. Men vårdcentralen ville inte ta prover honom eftersom är så liten så det fick lova att bli provtagning i Eskilstuna.
Inför besöket på Mälarsjukhuset i Eskilstuna så fick Henke ta ledigt, då jag inte gillar nålar och likande och beroende på vad vi skulle få för svar vara med så jag inte skulle vara ensam. Vi åkte först till Holger på vårdcentralen så att han fick skriva ut en remiss på blodproverna som skulle tas och ultraljudet. Vid niotiden så var vi på barnakuten och blev genast mottagna av underbart gullig personal som gjorde sitt bästa för att få ut några droppar blod från vår lilla skrikande kille. Det är något han inte gillar, bli stucken och fasthållen. Vi hamnade i kö inför ultraljudet och det var inte vår tid fören halv två så vi passade på att åka ut till Tuna Park för att shoppa lite nya kläder till honom och så vi skulle få i oss lite lunch. Vid kvart i ett så börjar vi röra oss tillbaka mot sjukhuset. Fem över halv två så får vi komma in på röntgen. Lucas blir lite skrikig så jag ammar honom under tiden som läkaren gör ultraljudet.
Vid fem över två så är ultraljudet klart och vi får gå upp till barnakuten igen. Där får vi sitta och vänta i två och en halv timme. Jag sitter och tänker på det sista som läkaren på röntgen sa till oss innan han gick, ”Har han slagit sig?”.. Jag tänkte att eftersom det tar sådan lång tid så blir säkert SOC inkopplat för att de har misstanke om att vi slagit honom. Vid halv fyra så får vi äntligen komma in i ett rum för att träffa en läkare. Men vi blir sittande till tio i fem lite drygt innan de kommer in. Två stycken läkare. De säger att det är vätska i knölen, men vilken typ av vätska vet de inte vad de är. Kan vara blod eller ”hjärn”vätska. Vi frågar då hur blodproverna sett ut och de tittar frågandes på oss. Där förlorade jag respekten för de två läkarna.
Läkarna kom sedan tillbaka med blodsvaren och sa att han hade för mycket vita blodkroppar, för få röda blodplättar och dåliga blodvärden. Men dessa två läkare var utländska, och inget ont om utländska läkare men de måste lära sig bättre svenska (!) för vi förstod inte hälften av vad de sa. Och knölen som innehöll vätska var enligt dem både ovan och under skallbenet. Som tur var så kom det in en äldre svensk manlig läkare. Men det var då våra liv förändrades helt..
Den manliga svenska läkaren satte sig ner bredvid mig, jag låg på britsen med en söt sovande Lucas på mitt bröst. Han började prata med oss och nämnde återigen blodproverna. Han sa ett, det enda ord jag hörde mitt ibland allt, blodsjukdom. Min fråga var lite snyftandes ”leukemi?” och han svarade ja. Där, på bristen med min son på bröstet, brast jag ut i gråt..