Onsdag kväll och torsdag dag.
På onsdagskvällen så kom läkaren Per in igen. Han skulle nu ge oss Lucas fullständiga diagnos. Leukemi är inte bara en sjukdom, utan flera undergrupper. Så hans diagnos är ALL, Akut Lymfatisk Leukemi och behandlingstiden kan ta upp till 2 år. Så det blev lite jobbigt uppvaknande men det kändes ändå skönt att få reda på vad det är och hur lång tid vi hade framför oss med detta. Läkaren ville inte berätta allt den kvällen då vi inte skulle förstå oss på allt efter beskedet.
Behandlingen av sjukdomen hade börjat redan när de tog prov på ryggmärgen, då de sprutade in något i ryggmärgen. Sedan började nästa steg på onsdagskvällen med kortison och någon medicin för njurarna. Blodprover skulle börja tas ofta för att hålla koll på de vita blodkropparna bland annat.
Lucas somnar runt halv elva tror jag och vi lägger oss däromkring också.
På torsdagen så såg jag fram emot mammas och pappas besök. Lucas vaknade tidigt och jag ammade honom. Om jag minns rätt så åt han tre gånger innan han kräktes. Och det kom i tre omgångar. Vi har ju fått veta att han kommer må illa och kräkas av cellgifterna men det har han inte fått ännu så detta kom som en chock. När vi frågade vad detta berodde på, så sa det att det troligtvis var för att han varit sövd och fått morfin tidigare.
Någon gång på morgonen så ville de ha ner oss till röntgen igen för nu skulle de göra ett ultaljud av hjärtat och ta EKG. Enligt den läkaren så såg allt normalt ut.
Vid tiotiden så kom Per och Klara in till oss igen för att prata mer om behandling och biverkningar. De blev dock inte kvar så länge då Lucas blev lite grinig och vi skulle byta blöja på honom. I samband med detta så kom även mamma och pappa på besök. Jag grät dock inte, jag tror att jag var för fokuserad på att få Lucas lugn och så avlöste sköterskorna varandra med medicin och vikt och koller.
När vi sitter där och pratar med mamma och pappa så kommer Eva in och säger att de vill ha ner oss, mig och Henke för ett EKG på oss. Vi får gå i två omgångar och Henke går först. Vet inte hur länge han är borta men han är snart tillbaka. Hans var normalt. Då var det min tur. Jag frågade varför de ville kolla våra EKGn och då sa de att Lucas haft något "streck" som dels kan vara en biverkning av kortisonet eller en ärftlig medfödd defekt på hjärtat som heter Lång QT. Mitt känslomässiga jag föll och det föll djupare när jag tänkte på att Henkes EKG var normalt. Om nu Lucas har ett hjärtfel, då kommer det från mig vilket betyder att jag helt plötsligt är sjuk också.
Vi startar EKGt och jag ligger lugnt och slappnar av. Hon som gör undersökningen frågar om jag sportar aktivt, detta är ett sätt (fick jag veta efter en stund) att höja pulsen. Jag svarade att jag är ute och går mycket nu och gymmar när det passar. Hon skriver ut pappret och går med det till läkaren som kommer tillbaka snart. Vi måste ta om det då min hjärtfrekvens var/är låg och höjdes inte när de lurade mig att prata för att se om den går upp då. Kan jag falla djupare? Jag får lägga mig ner igen och bli påkopplad, ligga och skaka kroppen för att höja pulsen. Inte tillräckligt bra. Når jag botten snart? Får nu cykla med benen i luften tills hon säger till mig att ligga still. Hon trycker på utskrift för tidigt så mina muskler har inte slutat arbeta. Dags att göra ett fjärde test. Gratis magträning. Detta test blir bra och jag kommer upp i puls. Dags för domen. Jag har låg hjärtfrekvens och är på gränsen till Lång QT. Pang. Jag har landat. Det är ju bara en misstanke om detta hos Lucas så på måndag ska EKGt göras om på honom.
Vid ett skulle vi ner till röntgen igen och då passade mamma och pappa på att åka hem. Vi gick ner och kom snart in i rummet. Läkaren kom in och hälsade. Ytterligare en läkare med utländsk brytning som var grötig och vi inte förstod så mycket. Han började med att känna på knölen, ultraljudet var för magen. Vi blev helt paffa. Han sa att knölen var skallben och jag rättade honom att det var vätska, men han sa igen att det var skallben. Så då hade de i Eskilstuna haft fel? Han rörde på knölen och mumlade något. Han började med att kolla knölen med ultraljudet för att sedan ta magen. Mjälten var förstorad, men det visste vi sedan tidigare. När vi kom upp så berättade vi vad som hänt och Eva blev paff hon med. Hon sa att remissen bara var för magen, men hon skulle dubbelkolla. Ytterligare en dålig erfarenhet.
Vi blir flyttade till en annan avdelning över helgen då de inte hade tillräckligt med personal över midsommar och det känns lite jobbigt men vi anpassar oss rätt snabbt. Medicineringen fortsätter som förut och vi somnar runt elva, halv tolv. Dag fyra är avklarad.