lucaskamp.blogg.se

 

I torsdags så åkte vi till Eskilstuna för att träffa läkaren. Vi hade påbörjat den absolut sista behandlingen i tisdags, med cytostatika hemma, och nu ville de stämma av lite hur det varit och hur det kommer bli. Vi fick veta att vi nu bara ska ta blodprover en gång i veckan, om inte värdena är för tokiga, och till slut ska det vara varannan vecka.

 

Så från att vara inne nästan dagligen så är det nu bara en dag i veckan. Vad ska vi nu göra med all tid? Jo just nu ska vi ta oss tillbaka till ett normalt liv. Värdena idag var otroligt bra, för bra egentligen. Men ingen korrigering i medicineringen så då är det bara att passa på att träffa folk. Friska vänner och barn fortfarande men vi behöver inte vara lika oroliga för infektioner.

 

Så vi började med att bjuda hem Camilla, Farid och Emil igår. Så skönt att få umgås med andra vuxna människor, och deras underbara son. På torsdag ska jag bjuda hem mammagruppen på fika tänkte jag. Bättre sent än aldrig.

 

Igår så var det dags igen för blodprover i Eskilstuna. Henke skulle iväg så jag fick med mig min fina vän Cecilia som skulle göra Lucas sällskap i baksätet. Vi kom tjugo minuter förtidigt till dagvården men eftersom det var fredag så gjorde det inget. Hon skulle bara plocka ihop rätt grejer och det gick snabbt och smidigt. Som vanligt.  Vi åkte hemåt igen.

 

Senare på dagen så ringde sköterskan till mig för att berätta vad värdena låg på. Ett HB på 113, trombosyter på över 400, totalvita 2,9 och neotrofila på 1,2. Vi skulle med andra ord till Uppsala på måndag. Då börjar Lucas sista behandling, som pågår i 73 eller 78 veckor. Då blir det äntligen en vardag igen!

 

 

 

I förra veckan så kom det ett varsitt kuvert till mig och Henke. Vi hade ju båda två anmält oss till Tobiasregistret. Då skulle vi lämna ett varsitt salivprov för att se vem vi kan hjälpa, nu eller i framtiden. Igår så skickade vi iväg dem. Hoppas bara att det blev rätt mängd saliv och utan skum (?!!) så att vi slipper göra om det. Inte för att det var jobbigt och svårt. Eller jo. det var inte lätt att få till ett prov utan skum. Haha.

 

Jag kan inte låta bli att känna liote nervositet. Kommer jag kunna hjälpa någon? Kommer jag våga? Det är självklart att jag ska göra det om någon behöver min benmärg, för jag skulle ge Lucas om jag kunde, så varför kan jag inte hjälpa någon annan? Jag hoppas att jag får chansen.