Känns som tio steg bakåt
Vår son är snart fem månader. Men utvecklingsmässigt ligger han, nästan, i två månadersfasen. Han greppar alla leksaker som han precis lärt sig göra. Men det är också allt. Efter att vi valde att ge honom en gastrostomi så vänder han sig inte till mage, som han också precis lärt sig och tyckte dessutom det var kul att ligga på mage för första gången. Och när vi nu har honom på mage så finns ingen av den muskelstyrkan kvar som han hade innan gastrostomin. Jag hoppas innerligt att det hjälper att ha honom på mage korta stunder så att han får tillbaka styrkan i ryggen, för nu ligger han bara där, reser knappt huvudet och benen rör sig knappt dem heller. För det går (peppar, peppar) att han honom på mage om han bara ligger rakt ner med magen utan att knappen läcker. Detta är för mig skitjobbigt att se. Det är liksom inte min son som ligger där. Det är en tvåmånadersbebis som ligger på mage som jag inte känner. Så känns det som. Läkarna sa att han kunde stanna i utveckligen men inte gå tillbaka...
Och just nu ligger stackarn på ett kisskydd från sjukhuset med rumpan bar. Under överkroppen har han sitt tjocka täcke. Han har nämligen fått något som liknar blöjeksem, men det känns inte som att det är det. Huden blir känsligare av behandlingen så nu ska vi försöka lufta hans rumpa som mycket som det går. Ja just det, han sover dessutom nu. Med rumpan inpudrad med potatismjöl.
På torsdag ska vi tillbaka till Uppsala igen. Och nu ska jag försöka uppdatera min vanliga blogg lite igen. Men inget om det som händer här, mer än att vi är i Uppsala och liknande.