lucaskamp.blogg.se

Den 18/6 2013 fick vi, Amanda & Henrik, det hemska beskedet att vår älskade son Lucas, 15 veckor och 4 dagar gammal, har leukemi.

Mindre än fem veckor kvar

Publicerad 2015-05-24 00:38:00 i Vår lille Prins Lucas

 
Ligger i sängen. Hör Lucas hosta. För tio minuter sen hade jag precis somnat in efter den bästa dagen på över en vecka. Och vaknar av att Lucas hostar till, jag slänger mig upp (iPhonen vill autokorrekta till skönhet istället för slänger) sliter tag i kräkpåsen som ligger mellan mig och Henke på den slarvigt utlagda handduken, springer in, får upp Lucas i sittande position lagom tills han kräks i påsen. Ja just det, jag hinner tända lampan i förbifarten i trappan så jag ska se något. 
 
Idag var alltså en bra dag. Förra veckan lät det som att Lucas var gjord av slem på tisdagen så vi valde att vara hemma med honom. Vilket var helt rätt val. Han fick senare feber, efter att ha varit högtempad på morgonen. Alla prover såg bra ut. Febern försvann efter ett par dagar.
 
Men vi besökte sjukhuset på onsdagen då febern kommit tillbaka. Där utsätts Lucas för vattkoppor, som inte är bra för honom i och med behandlingen. I tisdags, 19 maj, får vi veta att han inte har några antikroppar mot vattkoppor (fördelen med att ammas, om man kan) och en förebyggande behandling sätta in mot det. Henke är då på sjukhuset. Vi har så också själva konstaterat att Lucas har fått tillbaka den tarmbakterie som han hade förra året, nästan exakt samma tidpunkt. Men prover måste tas, de säger att det tar tre dagar att då svar. Det var tisdag. På onsdag sätts behandling mot bakterien in. Det växte fort i odlingen som tur var.
 
Men så fort vår lilla älskling får denna hemska bakterie, som för övrigt finns hos oss alla, men som tar överhanden efter en lång antibiotikakur (där vi alltid i framtiden ska vara extra hårda på att sätta in behandling mot den direkt när han får intravenös antibiotika), så kräks han och bajsar löst varvat med någon typ av konsistens (ursäkta detaljerna) trots att han inte äter en smula knappt. 
 
Men idag var det en bra dag. Han har, med tanke på att han inte ätit något på dagarna, sovit i fyra timmar på dagarna. Men idag busade han för fullt med kusinerna och åt mer än vad han ätit på en vecka. Men trots denna dag så kräks han mitt i natten. Pga tarmbakterien som antagligen gör så att han får ont i magen.
 
Jag är så innerligt glad och lättad över att min sambo och pappa till Lucas har valt att gå hem och vabba den sista tiden. För med den här skiten som vi får uppleva i slutet av vår sons leukemibehandling, den är skrattretande. Det är ju såå nära slutet nu! Hoppas jag! 
 
Nu ska jag sova igen, får se bör jag blir väckt nästa gång. 
 
 

6 veckor kvar!

Publicerad 2015-05-14 08:53:00 i Behandling

 
För två veckor sedan så fick vi veta att Lucas värden äntligen gått upp igen. Då hade han varit hemma tre veckor från dagis. Vi pusslade och pusslade för att få vardagen med jobb och vab att funka. Jag som har nytt jobb och Henke som snickrar och låg efter i tid. Men den sista veckan så hade jag ringt min chef och gråtit i telefonen och sagt att jag inte orkade mer nu. Vi hade precis fått veta att Lucas hade en infektion i handen och skulle få ytterligare en till antibiotika. Han var tack och lov väldigt förstående!
 
Och då, när vi fick veta att Lucas värden var tillräckligt bra för att återigen få vara på dagis, då var det 8 veckor kvar av behandlingen. Och den kvällen fick han börja med hans cellgifter igen. Och vi var tvugna att öppna en ny flaska. Den flaskan har en hållbarhet på 56 dagar. Eller 8 veckor om man vill se det så. Känns som att det var meningen att han skulle sjunka i värdena, för att sen få börja med cellgifter igen på exakt den dagen då vi börjar se slutet på hans behandling! Men jag hoppas att han inte hinner sjunka såhär lågt i värdena igen. Det vore extremt jobbigt nu när vi är så nära! 
 
 

Måndag 20/4 2015

Publicerad 2015-04-20 05:25:20 i Vår lille Prins Lucas


Klockan är alldeles för tidigt på morgonen egentligen. Jag vaknar dock av att Lucas är toklös i magen av antibiotikan som han får just nu. Klockan är halv fem. Jag byter blöjan och när jag står och tvättar händerna i vårt 15 kvm stora rum på sjukhuset så hör jag att han bajsar igen. Bara att göra om proceduren. Till min glädje vill han äta blåbär såhär tidigt på morgonen. För att han ska få ordning på magen igen. Vi proppar han full med blåbär när han får antibiotika. Tyvärr så brukar han alltid kräkas när han får antibiotika också och så även nu. Så från igår vid lunch hade han inte ätit någonting, bara druckit vatten och saft. Det gör ju inte den lösa magen bättre direkt.

Och allt detta började för en vecka sedan när vi skulle ta rutinprover. Lucas hade haft feber på torsdagen innan och prover hade tagit då, men man ville ändå ta nya prover på måndagen. Sagt och gjort. Nu skulle jag lämna blod så vi skyndade oss dit, gjorde det vi skulle och gick tillbaka för att träffa läkaren Jörgen. Kl blir tio och Jörgen syns inte till. Halv elva går jag och tänker säga till dagvårdspersonalen att nu åker vi hem för att jag måste till jobbet, men då är Jörgen där och vi sätter oss och pratar. Proverna visar att Lucas är neutropen, alltså så är han så pressad i värdena att han är mottaglig för precis allt, och Jörgen ser nog att jag är stressad och så säger han att Lucas inte får vara på förskolan. Den tanken hade jag redan haft. 

Så vi åkte hem. Och fick vara hemma hela veckan. På torsdagen så är Henke hemma och de åker tillbaka för att ta nya prover. Då ser det mycket bättre ut och jag och Henke gör oss klara för att åka till Sälen på fredagsmorgonen. Lisa, Lucas moster, hämtar vi efter hennes jobb och vi går och lägger oss vid kvart i elva. Kvart i två vaknar jag och känner på Lucas som ligger mellan mig och Henke. Han är kokhet. Tempen visar 39.1 och med tanke på hans värden så blir vi lite oroliga och ringer sjukhuset. Vi har inte behövt åka in akut på natten sen han gick på den tuffa behandlingen och den avslutades ju på nyårsafton 2013. Men nu behövde vi åka in. Så jag packar och Lucas leker med Lisa under tiden. 

Proverna visar sig vara sämre än på morgonen. Hb är lågt, precis som resten av veckan, de vita blodkropparna är sämre men trombosyterna är samma som tidigare. Tanken var att vi skulle åka hem på permission på fredagen men febern fortsatte så vi chansade inte utan stannade kvar. På lördagen så åkte vi dock hem och det var så skönt. 

Nu är det som sagt var måndag morgon och Lucas fylldes äntligen på med nytt blod igår. När det hände senast minns jag inte ens. Men det är länge sen! Så idag borde hb vara bra i alla fall. Och så hopps jag att resten ser bra ut idag så att vi i alla fall får åka hem och vara hemma. Sjukhus är inge roligt men det blir lättare när vi får åka hem ett par timmar ändå. 

Och om nu inget händer, alltså cancern kommer tillbaka, så är det 66 dagar kvar tills Lucas behandling är klar! 



Förra veckan

Publicerad 2014-12-10 07:26:45 i Vår lille Prins Lucas

 
Ja, men nu är det en månad sedan vi var på sjukhuset i Uppsala för att ta ett nytt benmärgsprov på Lucas. Förra tisdagen fick vi svar. Vår lilla kille är fortfarande cancerfri!! Det känns så skönt och så lagom till jul!
 
MEN, i måndags så var vi och tog nya blodprover. Svaret jag fick på eftermiddagen har gjort mig orolig igen.. Han hade för låga vita blodkroppar, mot vad han ska ha i underhållsbehandlingen. Läkaren har dragit ner dosen till 1/2 ml varannan kväll och 1 ml varannan kväll och så inga tabletter på torsdag. Det är jobbigt såklart. Han har blivit låg tidigare utan anledning och ska man hoppas på något så hoppas jag han börjar bli förkyld, men då har han oftast haft fler vita än vad han ska ha.. Åh denna förbannde oro!
 
Man oroar sig väl alltid som förälder men det här är hemskt. Jag är inte en sån person som ältar, verkligen inte. Men just när sådant här händer då sätter sig det en klump i magen, som ligger där och ruvar tills nästa provtagning, Som är på nu på måndag som tur är och inte om en och en halv vecka. Då var det dessutom dags för läkarbesök så det känns också tryggare.
 
 
 

Allt för länge sen

Publicerad 2014-10-15 22:47:55 i Vardag


Det är sjukt länge sedan jag skrev här. Just nu lever vi ett så normalt liv som det bara går. Vi båda jobbar, vi äger ett hus, Lucas går på förskola och vi försöker pussla ihop dagarna som en normal familj. Men vi måste pussla lite extra. För att få till läkarbesök och provtagningar om vartannat. 

Allt har hittills, peppar, peppar, gått bra. Lucas ligger "normalt" i hans värden. Alltså stabilt, där han ska ligga under behandlingen. Någon dipp här och var och någon ökning men oftast har han varit sjuk då. Som han är just nu. Förkyld och slemmig i halsen. Och igår så tog vi prover. Allt såg bra ut utom Hb. Det låg på 86. Han har legat på 100-105 de senaste månaderna. Antingen så är det något så enkelt som ett fel på svaret eller så är det början på något ännu sämre.

Om mindre än en månad så ska Lucas göra ett benmärgsprov för att se att underhållsbehandlingen går som den ska. Och med hb-svaret från igår så har jag blivit så otroligt rädd för att det ska ha kommit tillbaka. Cancern. Jag hoppas innerligt att svaret är felaktigt, att Lucas fortsätter att besegra cancern. Men någonstans inom mig så gnager en känsla. Känslan att vi ska behöva gå igenom all skit igen. Att allt som vi planerat ska bli omkullkastat. Men jag hoppas, hoppas och ber för att allt ska vara bra. Med vår älskade lilla kille som är det finaste som finns! 

Jag kommer vara så sjukt nervös fram tills benmärgsprovet och speciellt efter det. Tills vi får veta. 

364 dagar

Publicerad 2014-06-18 05:42:26 i Vår lille Prins Lucas

 
En jobbig och nervös känsla har jag som gror i mig denna morgon.
Jag har fått ställa klockan på fem!! Jag har inte ställt någon klocka sedan Lucas behöve sondmatas på nätterna. De tiderna låg fortfarande kvar i telefonen. Idag var jag tvungen att gå upp av en speciell anledning.
 
För ett år sedan så gick vi också upp tidigt, exakt idag. Då skulle vi, chockade och ledsna, åka upp till Uppsala för första gången. Från Eskilstuna. Jag körde första biten och missade totalt en vägkamera men Henke var med och jag hann att sakta ner. Vi bytte plats efter det. 
 
Idag ska vi till Eskilstuna. På årsdagen då Lucas sövdes för första gången så ska han nu få operera bort CVKn. Redan! Men just att det är årsdagen känns så märkligt. Hade det varit imorgon hade jag nog tyckt det varit ännu mer nervöst. Då hade han haft CVKn i exakt ett år.Eller ja, den här CVKn är ju hans andra men den första opererades in då.  
 
Den används inte längre. Inte mer än till blodproverna som tas varje måndag. Men någon gång har han blivit stucken i fingret så nu är det bara det som gäller. Anledningen till att den ska bort bland annat är att vi inte skulle våga ha honom på dagis, utan en body, för man kan aldrig lita på barn. Den får absolut inte dras ut. Och Lucas har dessutom upptäckt den på senare tid och drar alltmer i den. Till och med där den är tejpad och den går in i bröstet.
 
Men det är ändock en opeartion och operationer kan bli mer komplicerade än vad man tror.. Nu ska jag försöka koppla av, äta upp min frukost och sedan väcka Lucas så han får dricka vatten innan det är försent. Klockan åtta ska han vara på operation. 
 
Sista kvällen med CVKn, nybadad inför operationen.
 
 

Ett år.

Publicerad 2014-06-17 12:35:12 i Känslor

 
Ett år. 365 dagar. 8760 timmar. Så länge har Lucas varit sjuk. 
Det har gått så otroligt fort. Första halvåret speciellt. När vi inte gjorde så mycket annat än att bo på sjukhus. Tre och en halv månad var vår prins. När vi fick det hemska beskedet att han var sjuk. En blodsjukdom sa läkaren när han låg på mitt bröst och sov. Det enda jag tänkte på var cancer, leukemi. Jag förstod inte då vad det egentligen innebar. Bara att cancer är en fuktansvärd sjukdom. 
 
Under detta år har många tårar runnit ner för mina kinder. Första veckan var jag nog uttorkad. Jag har gråtit i telefonen. När jag pratat med min mamma, kompisar, försäkringsbolag och försäkringskassan. Jag har gråtit i Henkes famn, när jag haft Lucas i min famn, framför den otroligt fina personalen, framför läkare. Jag har gråtit av glädje, chock, ilska och frustration,. Frustrationen för att ingen lyssnde när Lucas bara kräktes och kräktes och för att de inte satte in näringsdropp när han gått ner 600 gram på två dagar. Och frustrationen för att han kräks och de inte vet varför. För att han inte äter själv. Jag har till och med gråtit när vi lämnade avdelningen i Uppsala, då Lucas sista cytostatikabehandling på sjukhus var klar. För att vi skulle få klara oss själva. Utan samma stöd från dem. 
 
Det har varit otroligt många timmar på sjukhus och i en sjukhussäng. Men jag är tacksam. Tacksam för att vi har den vården vi har i Sverige. Tacksam för alla läkare i Uppsala som verkligen kan sin grej. För alla underbara sjuksköterskor som stöttat när det varit extrem jobbigt, som man kommit nära och skämtar med, skrattar tillsammans, som har hjälpt till med Lucas när man behöver en paus. Som alltid har ett leende på läpparna. Som älskar att se Lucas när han kommer tillbaka till avdelningen och får se hans glädje och bus i ögonen.
 
Vi har även mött otroliga människor som har egna barn med cancer. Man förstår varandra. Kan relatera, även fast de inte har samma sjukdom. Man går igenom detta tillsammans. Glädjen när man ser att barnet mår bra idag. Det som jag alltid kommer bära med mig om en annan familj är när vi träffar dem för första gången. Vi hade turen att få gå ut, Lucas var inte uppkopplad till något dropp. När pappan fick höra det så frågade han om vi kunde köpa schampoo till honom om vi skulle gå igen. Vi kunde gå för bara hans skull, eller, så föreslog jag, att vi skulle passa hans söta son medan han fick gå själv, komma ifrån och handla själv. Sonen gick med på detta i utbyte mot att titta på Bilar. Denna dag åt inte sonen så mycket till frukost, men jag hade mandariner, jag erbjöd mig att han skulle få en, bara en klyfta. Nej det ville han inte. Men jag la en klyfta framför honom ändå. Det slutade med att han åt fem mandariner den dagen tror jag. Han kom till vårt rum och ville ha mer, mer mandariner och mer Bilar på datorn. Lyckan i hans ögon. Det kommer jag aldrig glömma. Tack R och E för det! ♥
 
Ett år. Varav tio månader med problem med mat och till stor del kräkningar. Och tarmbakterier som det var sista gången. Skulle turen aldrig vända? Jo då. Efter att en pensionerad läkare såg att man kunde må illa av en förebyggande medicin, som sattes ut och kräkningarna slutade i november. Efter två antibiotika kurer så blev magen bättre efter tarmbakterierna, i april. Nu har vi en 15 månaders prins som äter. Äter mat. Inget flytande utan mat, vår mat. Allt gick så snabbt. Blev chockad när han helt plötsligt inte ville ha flytande, det som han åt fyra gånger om dagen och fick pilla med vår mat bara. Och glädjen när jag nämnde för vår läkare i Eskilstuna att han gått upp 400 gram på en vecka, han tittar på mig och ger mig en high-five. 
 
365 dagar. 8760 timmar. 525 600 minuter. Ett år kvar. 
Och idag är det sommarfest på avdelningen i Uppsala. Vi ska nog åka. Åka för att visa personalen hur duktig Lucas är. Visa nyblivna sjuka barn och deras föräldrar att det kan gå bra. Men det kommer vara tungt att komma tillbaka. En tår eller två kommer rulla ner för mina kinder igen. Av glädjen för att det har gått bra för oss.
 
Vi ska besegra cancern. 
 

Måndagen 9 juni

Publicerad 2014-06-09 06:55:00 i Vår lille Prins Lucas

 
8 dagar kvar. Tills det har gått ett år sedan vi åkte in ovetandes till Eskilstuna. Lucas mår bra och går upp i vikt och är livlig till tusen. Idag ska vi in till sjukhuset och ta blodprover och jag hoppas verkligen att han har stabiliserat sig nu. Så vi kan få ledigt i två veckor istället för att åka dit varje vecka. 
 
Och en anledning till är att om han ligger bra i några veckor så kommer de operera bort CVKn. En sådan lättnad skulle det vara. Han skulle kunna sova i bara blöja, springa ute i solen naken, slippa lägga om ingången (som vi bara gör nu för att om han skulle lyckas få tag i den så finns det ett litet extra stopp) och slippa oron om att det kommer in bakterier i slangen som isåfall skulle gå rakt in i blodet. 
 
Det blir inte så många inlägg nuförtiden. Och hur kul skulle det vara att läsa om samma sak hela tiden. För nu äntligen, peppar peppar, så går ju allt bra med mat och viktuppgång. Och behandling såklart. I tio månader så kämpade vin med maten och nu äter han ju som sagt var själv. Tuggar bitar och sväljer. Underbart.
 

Gårdagens prover

Publicerad 2014-05-13 08:05:15 i Vår lille Prins Lucas


Varje måndag åker jag och Lucas till sjukhuset för att ta prover. De drar blod från CVKn fortfarande, Lucas värden har ju svängt och flängt så de har inte velat sluta med den och dessutom så ska den "underhållas" en gång i veckan. Allt gick bra igår och vid tvåtiden så ringde Jenny om provsvaren. Inom parentes är svaren sedan i torsdags. HB 99 (101) Totalvita 2,5 (1,0 tror jag) Trombosyter 118 (ungefär lika) och neutrofila 0,24 (0,8). Ett jävla skit att Lucas sänkt sig i neutrofila då det är dem tillsammans med totalvita spm styr om han får börja med cytostatika igen. Neotrofila ska ligga mellan 1.0 och 1.5 tror jag för att behandlingen ska vara verksam och totalvita ska ligga någonstans under 3. Så där ser det ju bra ut. 

Så nu blir det prover på torsdag igen. Hoppas att allt ser vra ut då för vi vill åka till Västerås på söndag, utan att riskera att han blir sjuk direkt bär vi kommer dit.. :/ 

Utan behandling i en vecka

Publicerad 2014-05-09 22:15:53 i Vår lille Prins Lucas

 
Nu är det en vecka sedan vi åkte in med feber. När provsvaren kom så visade ju det sig att Lucas blodvärden var riktigt låga, så låga som de var när han gick på de tuffare cytostatikan och man bestämde att avbryta Lucas leukemibehandling tills värdena gått upp igen. Så nu har han missat 8 kvällar och en torsdag med cytostatika. Det är ingen fara dock. Det hade varit värre om han fortsätter vara låg, då han inte ska vara för låg nu. Och igår så fick vi veta att värdena gått upp och när jag frågade läkaren om vi skulle börja igen så tyckte han vi skulle vänta tills på måndag och se hur proverna ser ut då. Han skulle även gå på behandling för att få upp värdena ännu mer tills måndag.
 
Och det har visat sig ordentligt idag. Lucas har varit riktigt pigg. Nu hoppas jag bara att behandlingen mot clostoridiumet tar ordenltigt så han får tjocka på sig och bli mer stadig i utvecklingen. Han hade ju precis börjat gå innan han blev magsjuk och han går ju nu med men det är så vingligt så att man tror att han precis lärt sig gå. Ja så är ju fallet förvisso men det ser ut som om han lärde sig gå igår.
 
Och sedan var det lite jobbigt idag när vi var på vårdcentralen (vi åkte dit då jag trodde han hade lågt HB vilket han inte hade). En flicka i treårsåldern och hennes mamma satt i väntrummet. Lucas började gå mot leksakerna och flickan frågade mig om han var min lillebror och hennes mamma sa att det var nog min bebis. Jag svarade att han var min bebis. Flickan sa då att de också hade en bebis hemma varpå mamman svarade att deras bebis var äldre, över ett år. Jag blev så stött och ledsen över vad hon sa. Hon vet ju såklart inte om vår situation men Lucas ser inte ut att vara över ett år. Han är så tunn och smal och vinglig så man tar honom lättare för en nio-tio månaders än en ettåring. 
 
 

En halvdag på sjukhuset

Publicerad 2014-05-08 22:49:53 i Vår lille Prins Lucas

 
När Lucas fick feber i fredags så blev han jättelös i magen igen. Och när han började med antibiotika på natten så blev det efter någon dag bättre. Nu när han inte får intravenös antibiotika så blev det värre igen. Och idag hade Lucas feber igen på morgonen, som hade gått ner tills dess att vi kom fram till Eskilstuna. Vi skulle ta nya prover då han fortfarande var väldigt låg i värdena när vi blev utskrivna i tisdags. Värdena var bättre så det känns riktigt skönt.
 
Så idag har vi varit hemma. Och dessutom påbörjat en ny antibiotikakur mot den lösa magen. För av den intravenösa antibiotikan så förvärrades clostroidiumet. Så jäkla typiskt. Den tog död på de goda bakterierna i tarmen vilket gjorde att clostroidiumet "fick mer plats". Åh. Blir så less. Men nu behandlas han i alla fall så det är också skönt. Kan det få ett slut snart? Med all elände..

Ingen feber på två dygn

Publicerad 2014-05-05 12:53:03 i Vår lille Prins Lucas


När Lucas varit feberfri i två dygn så får vi åka hem. Normalt. Men nu är hans värden fortfarande låga och trots att han varit feberfri i två dygn så måste vi vara kvar ett dygn till för intravenös antibiotika. Tråkigt, jobbigt men det är ju för Lucas skull så det känns ju skönt såklart. 

Och när vi kom i fredags så tog de odlingar på hans blod, avföring, hals och näsa för att se om det finns bakterier någonstans och peppar, peppar, vi har inte fått svar på något ännu så det är ännu skönare. Speciellt att veta att han inte har fått clostridium igen. Han är lös i magen igen men just nu kan det bero på att jan bara fått vätska och ätit väldigt dåligt. Och sedan är det ju tänder på gång. Fyra stycken. Så det kan ju faktiskt vara det som orsakar allt detta även om det känns mest avlägset. 


Förbannade jävla skit

Publicerad 2014-05-04 17:48:51 i Vår lille Prins Lucas


Lucas värden börjar sakta vända till det bättre. Han har inte haft feber på ett dygn nu och har varit vaken precis som normalt.

MEN han är återigen jättelös i magen och när jag matade honom vid fem så sondade jag alla 160 ml och jag matade sakta men ändå så kräktes han. Orsak okänd! Kan vara mängden eller något annat. Hoppas det är mängden för det går att öka med tiden. Det är så sjukt jobbigt att det inte är behandlingen som är jobbig för oss utan mat och vikt.. Fan! 
 

Inlagd i Eskilstuna

Publicerad 2014-05-02 22:34:36 i Vår lille Prins Lucas


Ligger i sängen med en sovandes Lucas på bröstet. Om en halvtimme kommer han dock ligga och skrika för full hals. De ska nämligen sticka honom på handen eller i armvecket. Varför? För att ta en blododling. Varför? Hans neutrofila (kroppens försvar typ) har halverats på bara ett par timmar. Och läkaren vill därför ta både från ett litet kärl och från CVKn. För att se om det finns en infektion vid CVKn eller inte. Vi håller alla tummar på att det inte är så. För man tänker ju det värsta. 

Lucas fick lite feber igår. Men den försvann efter att han fått sova lite. Idag hade han också lite feber men pigg i övrigt. Men när vi kom hem från sjukhuset så åt han lite och sov i stort sett från halv elva till kl tre, med en liten vaken stund. Vid tre får han en supp, trots feber fast med läkarens godkännande, somnar igen vid fem och vaknar en stund senare och kräks. Då bestämde vi oss för att åka in. Och nu ligger vi här och väntar på sticken i armen.. 


Sista sjukhusbehandlingen

Publicerad 2014-05-01 17:13:43 i Vår lille Prins Lucas

 
Då har det hänt. Vi har i veckan varit på den sista sjukhusbehandlingen. Vi ska ju till sjukhuset för blodprover och benmärgsprov men bara i Eskilstuna och så ska vi inte tillbaka till Uppsala för benmärgsprov fören i höst, närmare bestämt den 9:e november.. Det är så sjukt lång tid dit. 
 
Men allt gick bra i tisdags. Lucas blev adlrig riktigt hungrig innan det var dags för sövning och denna gång tog vi det lugnt innan vi åkte hem, eftersom Lucas tokkräktes förra gången när vi nästan var hemma. 
 
Och Lucas gick stolt runt på avdelningen och visade upp sig. Alla ville se att han kunde gå. Det är så skönt att komma till Ackis då vi känner i stort sett alla och alla vill väl. Så en tripp till Uppsala blir det i sommar! 
 
 

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela