Inlagd på sjukhus
En hel del smärtsamma samtal fans att ringa och tårarna tog aldrig slut. Ett av samtalen var till min mamma. De har den enda extranyckeln till vår lägenhet, vi skulle bli inlagda och behövde kläder m.m.
Jag vet inte hur länge vi satt på barnakuten, men rätt snart blev vi hjälpta upp på avd 62, barnavdelningen. Där fick vi träffa lite av personalen. Även den läkaren som vi kommer ha mest kontakt med på MSE, han stannade kvar endast för att vi skulle få ett ansikte på honom. Jag satt och höll i Lucas medan han pratade med oss. Sedan kom nya hjärtskärande ord. Vi skulle få åka till Uppsala direkt på tisdag morgon. När han sagt de orden så gick det inte att hålla tårarna borta. Men jag kände direkt att jag kunde inte ha kvar Lucas i min famn och gav honom till Henke. När jag var fri från honom så begravdes mitt ansikte i händerna och jag skrek ut min smärta. Jag kände en hand på mitt knä.
När jag lugnat mig så var det bara tårar kvar så snyftade jag "fortsätt". Han förklarade att man misstänkte leukemi och det var därför vi skulle få åka till Uppsala. Vi fick också veta att man skulle sätta en ingång på Lucas, där de kunde ta blodprover när vi väl kom till Uppsala och att vi skulle få gå ner till röntgen igen för ultraljud på magen då en av de kvinnliga läkarna hade känt i knöl där. Det är inte lätt att få ett barn att ligga stilla under ultraljud. Och det förvärras av att ögonen är suddiga av tårar.
Ultraljudet visade en lite förstorad mjälte men det var inget som de var oroliga för. Lite tur i oturen. Jag minns inte riktigt när mamma och pappa kom men det var efter att vi kommit tillbaka från röntgen. Fler tårar och positivt prat. Efter en stund så ville de ta nya blodprover så vi gick in till ett annat rum. Jag som hatar nålar och liknande måste bli van, detta skulle inte bli sista gången som vår prins blev stucken. De provade att ta i armvecket men då han inte kan ligga still trots socker så gik det inge bra. En annan sköterska kom in och skulle prova. Då han skrek så provade jag att amma honom och då lugnade han sig så pass att han somna. Men när de skulle till att sticka igen så vaknar han såklart. Han fick nu en ingång, precis som de velat på Uppsala.
När vi går tillbaka till rummet alla tre så här nu vår kära vän Robin dykt upp. Fler tårar rullar ner när han kramar om mig och säger att allt kommer bli bra. Vi sitter och pratar om allt möjligt och tiden springer förbi. Mamma och pappa åker först och en stund senare så följer Henke med Robin ner till entrén.
När vi väl är själva så kommer en sköterska in och informerar oss om att vi ska vara i Uppsala mellan kl 8-9 på tisdagsmorgonen och att inga fler prover, mer än ett urinprov, behövs. Vi frågar då om vi får åka hem över natten eftersom vi ändå behövde åka hem för att packa om lite och då skulle vi även kunna åka lite tidigare, plus att vi skulle känna oss trygga hemma. Tyvärr fick vi inte det. De ville ha oss kvar över natten. Jag minns inte när vi somnade men det blev sent. Den natten fick Lucas sova med mig.