Tisdag eftermiddag och Onsdag dag
18 juni 2013 eftermiddag
När vi hade fått veta att det var leukemi som Lucas har så fick vi även veta att han skulle opereras igen. Han skulle få en CVK, central venkateter. Genom den skulle han få medicinen mot cancern. Något mer som skulle fixas under operationen var en sond, som går ner till magsäcken genom näsan, där han också ska få viss medicin och så skulle de ta ett ryggmärgsprov för att se om det fanns cancerceller även där.
En underbar sköterska vid namn Eva visade oss senare på kvällen hur en CVK ser ut, på två dockor. Hon sa också till oss hur lång tid vi har framför oss med behandlingar, ungefär 6-12 månader. Jag fick även veta att Lucas var tvungen att vara fastande inför operationen så vi bestämde att nattpersonalen skulle väcka mig vid ett och vid halv fem för att amma honom. Någon kom också in vid ett och väckte mig och jag svarade. Hon frågade om hon skulle väcka mig vid fyra igen och jag svarade att det är halv fem som blir bäst. Problemet var bara att vid ett så sov jag så djupt att jag halvvaknar utan att veta om det, svarar som om jag vore vaken men jag sover faktiskt. Så när jag vaknar vid fyra av att Lucas skriker och är hungrig, då blir jag arg och besviken för att de inte väckt mig. Tar upp detta med nattpersonalen som förklarar att jag var vaken, då får jag dåligt samvete. Men Lucas äter med god aptit och somnar om.
Vi hade fått veta att operationen skulle bli på förmiddagen onsdagen den 19 juni. Då skulle vårt första besök inte få träffa honom. På morgonkvisten kom en ny sjuksköterska in vid namn Per, eller Perra som han presenterade sig. Han förklarade mer om CVKn, sonden och hans sjukdom på ett språk som vi verkligen förstod (i alla fall för stunden) barnspråk. Vi fick senare veta att han varit med mycket i serien Sjukhuset, som varken jag eller Henke sett.
Timmarna gick och farmor Kerstin, faster Linda, farbror Niclas, faster Dessi och extrafarbror Robin ( han kommer nämnas vid farbror trots ingen släktrelation alls) kom utan att Lucas hunnit iväg ännu. Det var jobbigt att träffa alla men välbehövligt. Vi satte oss alla i dagrummet på mottagningen. De hade frågor om hur allt skulle ske i framtiden och vi förklarade så gott vi kunde, vi visste knappt själva. Lucas satt hos mig, insvept i ett vitt lakan, då ingen får röra vid hans hud. Han var tvättad inför operationen och vi beräknas då som smutsiga. Det hann att bli lunch för oss så vi värmde maten och satt och åt framför vårt besök. Alla skrattade åt maten som såg förskräckligt äcklig ut, den var ingen höjdare. Självklart rann det ner en hel del tårar för de flestas kinder.
När vi var klara med lunchen så kom uskan Carina och sa till oss att vi skulle vara nere på operation fem över ett. Klockan var då ca halv ett. Jag gick iväg med matbrickorna och när jag kom tillbaka så hade jag ett telefonsamtal. Det var Lisa, min syster. Jag gick ifrån alla och in i anhörigköket. När jag pratar med Lisa så kan jag inte hålla mig från gråt. Hon frågar även varför hon, och Emma såklart, inte får följa med mamma och pappa upp dagen efter. Jag förklarar att det är jobbigare för mig att träffa min egen familj och vill därför ta dem i omgångar. Hon tyckte det lät som en bra idé.
Klockan blir tio i ett och Perra hjälper oss ner till OP. Henke följde med denna gång, han ville inte det första gången. Även fast vi vet att han är i bra händer så är det lika jobbigt varje gång att gå ifrån honom, speciellt när han skriker. Vi lämnar vår son i deras händer och går till cafeterian där alla väntar på oss. För vi skulle u gå ut och ta en promenad då denna operation skulle ta dryga tre timmar. Vi tänkte gå runt sjukhuset, men eftersom vi inte visste hur stort det är så bestämde vi oss för att gå genom sjukhuset och till huvudentrén. Då var vi tvungna att gå tillbaka där jag och Henke precis var och lämnat Lucas. Hade vi vetat det så hade alla följt med ner dit såklart.
När vi kom ut i friska luften så kändes det otroligt skönt för mig som knappt varit ute sedan måndagen på Tuna park. Tänk vad två dagar i ”fångenskap” kan göra med en. Vi gick ner till stadsparken och gick in på ett otroligt dyrt café. Kerstin bjöd oss på fikat och jag kom på nu att jag glömde tacka, så tack så mycket Kerstin! Jag minns inte alls vad vi pratade om för mina tankar var hos Lucas och om Lucas. När vi var klara så fortsatte vi igenom parken. Den är stor och fin, så där lär vi spendera en del tid när vi är här om det är bra väder. När vi var på väg tillbaka till sjukhuset så kände jag hur brösten började ömma. Jag hade pumpat ut bröstmjölk alldeles för dåligt eftersom Lucas var fastande. När vi kom fram till sjukhuset så sa vi hej då till alla och gick tillbaka till rummet.
Nästan direkt när vi kommer upp så ringer narkossköterskan nere från operationen att CVKn nu satt på plats och att vi snart skulle få komma ner, det sista är dock vad jag tror att han sa. En timme senare så ringer han igen och frågar efter en remiss på blodet de har tagit och jag blir alldeles frågvis och säger att jag ska fråga en sköterska. Vi ringer på klockan så att de skulle komma in så vi fick fråga vad han menade. En uska kom in och när vi berättade vad han sagt så sa hon att det ska han inte fråga oss och efter en stund så kom vi överens om att han måste ha ringt fel bara. Vi får strax efter gå ner till BUVA. När vi kommer ner så ursäktar sig sköterskan och vi sa att det kan såklart bli fel ibland och han avslöjade ju inget om själva operationen som kanske hade varit jobbigt att höra.
Det var jättejobbigt att se Lucas ligga nersövd nu. Han hade såklart slangar, som CVKn är, som stack ut, en mössa som höll fast ingången på huvudet och syrgas vid munnen. Han hade fått morfin för att han varit lite gnällig och det var därför han sov. Innan vi skulle få komma tillbaka till avdelningeb, som tog över en timme, så skulle vi förbi röntgen för att se så att CVKn satt rätt. Vilket den gjorde. En lättnad spred sig i min kropp, att de inte skulle behöva gå in igen på grund av den.