Väntar
Vid tjugo över ett var det äntligen dags. Då hade vi fått tid. Och sackats Lucas hade gråtit, skrikit och brottat sig till sömns i min famn vid tolv. Så hungrig var han då. Åh vad jag bara ville mata honom, speciellt då jag tyckte mig få arga blickar från en mamma längre ner i korridoren när jag och Henke satt och åt lunch. Typ som att jag struntade i min son och bara tänkte på att jag skulle ha mat. Men jag varken kunde göra något annat eller fick då han var fastande och när han väl börjat gråta så är det bara famnen som gäller.
Men vid tjugo över ett var det alltså dags. För mig att få följa med Lucas in på operation. Han började gråta och lugnade sig mest av att sängen började rulla. När vi kom in i operationssalen så fick jag ta upp honom och lägga honom på en smal, grönklädd brits där han skulle bli sövd. Jag sjöng lite för honom men han var mer intresserad av vad personalen gjorde. Det prasslar ju så roligt om dem med alla plastförkläden.
Sedan förklarade personalen att när han får medicinen så kommer det gå väldigt fort tills dess att han somnade. Hon kopplade bort droppet och började ge något vitt i en spruta. Det tror jag smakade illa i hans mun och sedan gav hon något genomskinligt och sedan så sov han. Läkaren som satte syrgas över hans näsa och mun stängde hans ögonblick direkt. Några få tårar samlades i ögonen men sen var det bra. Det var faktiskt inte så jobbigt. Blir kanske mer jobbigt när han skriker efter oss.
Och nu sitter vi och väntar utanför uppvaket. Vi hoppas att han är hungrig för maten är med i en påse. Ikväll startar en väldigt tuff cellgiftsbehandlingen som gör att Lucas måste få dropp i drygt 2 dygn efter. När vi får åka hem bestäms när ett visst värde är under 0,2. Tror dock att vi kommer härifrån på söndag. Får vi hoppas.